Ode to friends

Jag har inte jättemånga vänner. Har aldrig haft. Kommer förmodligen aldrig att ha. Och jag trivs med det. Jag släpper inte gärna in folk på livet. De få vänner jag har tycker jag väldigt mycket om. Jag säger det nog inte med så många ord, men jag hoppas att de vet det. Även om 9 av 10 fikadejter alltid (ALLTID) börjar med att jag är sur, vägrar titta dem i ögonen, säger emot dem och beter mig som en sociopat. Jag tinar oftast upp efter en stund och har jättetrevligt. Jag vet inte varifrån det där psykodraget kommer. Jag gissar på min pappas sida. Hursomhelst. Det är trevligt med folk som står ut med en.

Det var bara det.

Ceci n'est pas un önskelista

Jag är visst svår att köpa presenter till. I resent that!
Även om det stämmer.

Jag har därför sammanställt en lista med saker som jag tycker är fina. Ingen önskelista. Bara lite saker som gör mig glad. Jag har bestämt mig för att hoppa över min födelsedag i år. Jag tänker vara 29 ett tag till.

Saker som gör mig glad en fredag

regn (jag gillar smattrandet mot fönstret)
att fota med en gammal rysk kamera
hitta saker som jag trodde att jag tappat bort
ta bilen och bara åka utan någon direkt plan
lukten av glögg som sprider sig i lägenheten
sitta invirad i filt
tända ljus
en varm katt i knät
marängsviss

Porträtt für alle!

UPDATE: Volià!


Eftersom det närmar sig jul tänkte jag vara lite extra snäll och knåpa ihop några presentkort till ett rätt förmånligt pris. Det handlar givetvis om en liten fotosession. De kommer gå att köpa till och med 20/12 och kan användas när som helst. Vill man ge bort en porträttsession till någon som man tycker om (eller någon man inte tycker om - man ska vara snäll runt jul!) är det läge att passa på. Ett fint alternativ till en stickad tröja. Fotografen är givetvis undertecknad - om det...ehm...inte framgick. Jag återkommer inom kort med mer info.

Mu punkt kom

Jag har visitkort nu.
Det stämmer, gott folk.
Visitkort.
Ha!

Härifrån.

On a different note

De senaste dagarna har jag kommit fram till följande:

Jag har inte gay-radar.
Jag ogillar per automatik barn till folk som jag ogillar.

Det var allt.

Bakfull

Jag har jobbat 29 timmar i sträck med en sömnpaus på lite drygt 3 timmar. Natt+dag+natt. Inte rosafluffigt redigeringsjobb. Jag har två hyfsat fysiskt ansträngande arbetsplatser också. Jag trodde att jag var färdig med äldreboendet, men det visade sig att jag saknade det. Kanske är det vana. När man jobbat på ett ställe i nästan 10 år är det svårt att klippa helt. Jag kommer alltid tillbaka. Och jag gillar det. Nätterna ger en dessutom möjligheten att verkligen sitta ner med de gamla (i alla fall de som är vakna) och bara prata. Det är kul att prata med äldre, hur corny det än låter. Det finns ett rivjärn till tant som är 103 år och fixar allt själv. Vi snackar 2 världskrig här. Respekt. Jag är snart 30 år och tar mig inte upp ur sängen. Sitter med laptopen i knät och känner mig allmänt bakfull. Nattjobb tenderar att ha den effekten. Kroppen är inte gjord för att springa runt i kalla korridorer klockan 04. I alla fall inte min. Dagen kommer att spenderas invirad i filt framför tv:n. Jag tycker att jag gjort mig förtjänt av det. Vissa lever upp det i Milano, andra slackar loss framför Änglar och Demoner. Oh, well.